Ondskans ansikte


Uppe i lekparken hoppade jag från sten till sten. Solen lyste på mig från en knallblå himmel och värmde mig med sina strålar. Jag var glad. Jag var sex år. Jag kände mig stor. Plötsligt kändes det hotfullt. Jag tittade mig omkring. Men jag såg ingen.

Pang så fick jag ett slag i huvudet av en sten och svimmade av.

När jag vaknade upp är jag fastbunden i mina händer och blev släpad längs marken, in i lekparken till en större buske. Förövaren är vaktmästarens artonåriga son. Han binder fast mina händer och fötter och skrattar hånfullt åt mig och spottar äckliga spottloskor på mig och vrålar högt.

-Du är ful och dina underbyxor är fula. Ha, ha du är så djävla ful ”.

Mina tårar rinner längs kinderna.

Han har lagt en snara runt min hals. När han snörper till, känns det som om jag inte får någon luft. Jag kippar efter andan.

 

Varför hör ingen mina rop på hjälp. Han gnider sig mot mitt underliv.

-Gud! Var är du?   I söndagsskolan fick jag lära mig,att om jag behövde din hjälp skulle du komma och hjälpa mig.

 

Nu finns det ingen återvändo och långt bort i periferin hör jag hur min storebror Kaj ropar på mig. 

Han berättade senare i livet att han hade funnit mig liggande livlös på marken. Jag var blå i ansiktet och om läpparna. Kai fick nästan inte bort snaran runt min hals. Den satt hårt. Jag var medvetslös när han bar upp mig till mamma.Min bror trodde att jag var död. Han var rädd, mycket rädd. Jag överlevde.

Min plågoande, ondskans ansikte fick ungdomsfängelse i två år.

Tanterna i samma trappuppgång som han bodde i gav mig skulden och kallade mig för horunge. De tyckte det var mitt fel att vaktmästarens son satt i fängelse .



Copyright

Annika Vikingsson, 

Lotta Gustavsson