kors

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

bow

 

 

 

Min bror Kai är död.    

          

Född 19490117  Död 20040611   55år

 

Det kom ett telefonsamtal på söndagskvällen klockan 23.30 från Lizette min brorsdotter att Kai, hennes pappa, min bror låg i respirator och att läkarna trodde att han hade cirka två till tre timmar kvar att leva.
Vilken fart jag fick !

 

Håkan och jag väckte Oscar, min son, som var alldeles yrvaken. Han hade sovit i tält kvällen innan och ville bara fortsätta sova. Jag kommer ihåg att han sa.
- Varför ska Kai blir sjuk inatt när jag är så trött!
Vi körde honom till hans pappa och fortsatte vår färd till Karlshamn.
Det gick fort, alldeles för fort. Men vi ville komma fram innan det var för sent. Vi hann!

 

När jag kom in i salen på sjukhuset var Kai kopplad till en massa slangar och apparater. Han var nersövd. Jag pratade med honom ändå. Läkarna sa att han hade dubbelsidig elakartad lunginflammation och var helt uttorkad. Alla hans värden var väldigt dåliga.

 

Min bror var alkoholist och drack i perioder. Han hade varit vit, sa hans barn i tre månader och börjat dricka för en vecka sedan.
När han drack åt han inte alls. Hans barn Lizette, Jenny och Anna  var jätteledsna. De hade förlorat sin mamma för ett år sen och gick nu igenom samma trauma igen.

 

Mamma och min lillasyster Marie kom dit tillsammans. Pappa mådde inte bra och kunde inte komma och Carina min andra lillasyster avvaktade. Vilken natt! Hemskt.

 

Måndag. På morgonen åkte vi hem till mamma och sov några timmar sedan tillbaka till sjukhuset. Nu hade Kai haft hjärtstillestånd och utav det fick han en kemisk lunginflammation.
Tisdag. Vi väntade en dag till. Åkte sedan tillbaka till Höganäs.
Onsdag. Vi kom tillbaka till Karlshamn på kvällen. Läget oförändrat.
Torsdag. Markus, min systerson, tar studenten. Han fick många blommor, presenter och pengar.

 

Mina barn Helen, Annie, Oscar och mitt barnbarn  Lucas var med. De skulle fira sin kusin Markus och hälsa på sin morbror Kai på sjukhuset.
Mia min äldsta dotter var inte med för hon fick ej ledigt från sitt jobb. Stämmningen var ändå god. Allt för Marcus. Det var hans stora dag.
Fredag. Vi skulle alla åka hem .Men jag kände att jag ville hälsa på Kai innan vi åkte hem. Läkarna hade sagt till oss att han kunde ligga i koma länge. Vilken chock jag fick då jag  kom till sjukhuset vid middagstid.

 

Kai hade då påbörjat en njurdialys eftersom njurarna inte fungerade som de skulle. Cirka en halv timme efter dialysen började blodtrycket sjunka. De gav honom mer medicin.

 

En läkare kom in och vände upp och ner på sängen. Ingen reaktion. Tillbaka i samma läge. Läkaren lyste med en lampa i ögonen på Kai.
Jag såg det! Hans pupiller såg döda ut. Usch! Läkaren gick ut ur rummet.
DÖDEN………

 

Vi fick kalla på Jennie som var på läkarstationen för hon hade fått en vaxpropp i sitt öra. Hon kom snabbt.

 

Lizette gick ut ur rummet för det blev för mycket för henne och hon orkade inte se sin pappa dö.
Anna, Jennie och jag var kvar och en sjuksköterska. Jag kunde förnimma, två gånger hur något svepte från mina tå genom hela min kropp och ut genom huvudet på mig.

 

Jag såg hur min mormor Anna och barnens mamma Birgitta tar tag i Kai och då säger jag till barnen: “Nu går det fort“. På apparaterna syntes inga livstecken. Men jag såg att han fortsatte att andas.

 

Jag var så arg på Kai för att han dog skulle bara vilja slå och slå honom.
Jag skrek till sköterskan. “Varför andas han“! Sjuksköterskan sa att respiraton är på. Fy så otäckt det var!

 

Död! Men andades ändå. Alla grät.

 

Vi gick ut till Lizette. En sjuksköterska var hos henne. Hon grät och grät när vi sa att hennes pappa var död.  Stackaren, pappas flicka.
Personalen gjorde i ordning honom. Lizette visste inte om hon ville gå in. Men hon gjorde det liksom vi andra Anna, Jennie och jag.
Ensamma gick vi in för att ta farväl.
I rummet låg en arg Kai. Han ville inte lämna jordelivet men hans kropp klarade inte av det längre. Personalen hade inte tänt något ljus. De hade glömt det för de led så med Kais barn. Det var samma personal som för ett år sedan som var med vid deras mammas bortgång.
 Lizette trodde att hennes pappa var arg på henne. Vi förklarade för henne att det var sig själv och ingen annan han var arg på.
Kusligt, i samma rum med samma personal samma tid avled barnens mamma ett år innan.

 

Jag ringde till mina föräldrar och syskon och talade om att han var död. Mina barn hade tagit tåget hem och jag sände ett meddelande via deras mobiler. 
Håkan har sjukhusfobie . Han ställde upp ändå. Det kändes skönt. Kais barn tackade honom för att han ställde upp som stöd till oss alla fastän han upplevde det svårt.

 

Sedan åkte Håkan och jag hem till mamma som nog inte fattade något, precis som jag själv. Pappa tog mycket hårt på. Vi andra  kände oss helt slut, ledsna och en känsla av en stor tomhet infann sig. Ja, det hela var ofattbart. 
                                

 KAI… HANS ANDE
Kai hade visat sig för mig, hemma i Höganäs. Den natten, vi kom hem från sjukhuset innan vi åkte upp till Karlshamn igen.

 

ÅKTUREN
Kai kom snabbt åkande på en dubbelmadrass bland molnen. Han landade vid min säng och sträckte ut sin hand mot mig. Min själ for ut på en färd genom molnen och över hav och land med Kai. Han visade mig sina olika favoritställen.

Jag vet att det var mycket mer, men detta är vad jag kommer ihåg och att jag kunde se mig själv ligga och sova jämte min man i vår dubbelsäng i vårt sovrum och hur vi svävade över sängen innan vi for iväg precis som en flygande matta. Det var så oerhört fridfullt och lugnt som om det var en självklarhet. Precis som att åka med ett flygplan. Skillnaden här, var att min bror bestämde rutten.
 

ENKEL MADRASS
Några nätter efter han hade avlidit  kom han ensam åkande på en enkel madrass. Kai, ville egentligen ingenting bara visa mig att han hade det bra och nu var ensam på den oändliga färden. Enormt fridfullt upplevde jag det som och jag förnam en  känsla av att detta var vad Kai ville förmedla till mig och som jag sen i min tur skulle förmedla till alla nära och kära.

 

DAGARNA PÅ SJUKHUSET
Jag kunde på sjukhuset iakttaga, hur min mormor och barnens mamma Birgitta och många andra, från andra sidan, stå avvaktande och väntande, cirka en halv meter, bakom hans huvudända. Varje dag kunde jag notera hur de förflyttade sig sakteliga framåt och hur de närmade sig hans huvudända under hela förloppet. Jag förnam ingen rädsla av detta, utan ett konstaterande att det snart skulle vara över. 

 

MAMMA TAR FARVÄL
Min mamma frågade mig på onsdagskvällen var mormor och de andra släktingarna stod i förhållandet till Kai. Jag berättade vad jag såg att de befann sig vid hans huvudända och dessutom sträckte ut sina händer mot honom. Men att de inte vidrörde honom ännu förutom min mormor som kommit fram till Kai och smekte hans kind.
Då sa mamma!  Jag tar farväl av Kai nu, för mig har han har gått över till andra sidan, nu efter att jag hört vad du berättat för mig. Vilket hon också gjorde på sitt eget sätt.

 

TRÄPLANKAN

Kvällen innan Kais bortgång kan jag se en gråaktig lång träplanka som ligger på en stor sten som en gungbräda. 
Jag kan se att Kai befinner sig på mitten av brädan med knäppta händer.
 
När jag kom den dagen han dog såg jag att han hade gått över brädan med uppsträckta händer mot himmelen och två timmar senare var han död.

 

BEGRAVNINGEN
Begravningen 22 juni Hvilans kapell kl 13.00 var mycket vacker och fridfull. Där var mycket blommor och kransar. Det var samma präst som hade begravt barnens mamma för ett år sen. (Kai och Birgitta var skilda sedan många år tillbaka).De hade förblivit goda vänner genom livet.

 

INUTI KISTAN……..
Jag kunde se hur Kai la sina händerna bakom nacken och slog sig till ro, precis som han visste att, det här tar tid. Efter en stund vände han sig på sidan, mot oss, la sina händer under kinden och somnade. Då var begravningen nästan slut.
Efter begravningen samlades vi på Hotell Norreport där vi fick kaffe och smörgås.
Vi gick inte ut med det i tidningen utan de närmaste var där. Vi var ett trettiotal släktingar.
Jag läste citat ur profeten Gibran från  Kais barn och mig.
Askan ska strös vid Tärnö ,hans älskade barndoms ö. Havet var hans liv. Där fick han alltid ro.

 

SORGEN EFTER MIN BROR
Ja, du Kai, du är död !Vi lever vidare .
Dina barn mår inte alls bra. Hjälp dem! Därifrån du är nu.
Mamma och pappa och dina syskon också.

 

HUR SKA MAN SÖRJA
Kai jag mår inte bra! Vet inte hur jag ska sörja. Hjälp mig !! Hjälp oss alla!
Du ser, du vet. Ta hjälp av de krafter du får. De rena kärleksfulla och helande, sänd dem till oss Kai, jag saknar dig, min älskade bror!
 

OM IGEN
Detta var onödigt att dö ifrån oss .Tänk om du hade gått till läkaren i tid. Jag vet att du hade åkt till akuten på sjukhuset en vecka innan du dog för du trodde att du hade fått en lunginflammation.
Där i väntrummet dog ett litet barn mitt framför dina ögon och du reste dig och gick ut till ett liv med ännu mer ångest än du hade innan. Spriten tog ett tag om dig igen. Din vita period var över för denna gången.
Om ordet ‘om’ inte funnits och innebörden av ordet ‘om’ igen hade verkat hade du varit nykterist och inte periodare.

 

DE VISE SÄGER
Jag är ledsen och arg på dig ,älskar dig ändå. Folk säger att man inte kan älskar någon om man samtidigt är arg och ledsen på den personen. Antingen eller gäller. Jag struntar i vad de vise säger för jag älskar dig, trots allt min bror.  Syrran 19juli 2004 i Danmark i husvagnen

Så här kände jag mig 21april 2005  knappt ett år efter din död. 

 

En frusen själ känner ingen smärta
för den har blivit till is och lever i ett vakum  
för den har lagt sig i dvala.

En frusen själ har varit håglös
utan hopp och vilja.
Mer lik en zombie fast en
iakttagande och kall själ.

 

En frusen själ. Vill nu tina upp.
Tiden är inne !.
Varför går det så långsamt.
Det gör ont att hitta och känna
igen sina känslor.

 

En frusen själ är inte ledsen och
kan inte gråta.
Det kan den långsamt tinade själen
nu
för den är mycket sårbar.
Ack så känslig själen är.
Tål inga hårda ord.
Behöver mycket kärlek tillit och trygghet.

 

En frusen själ är inte vilse i
sig själv. Utan för den långsamt
smältande själen uppstår en stor
tomhet och rädsla att inte hittar
den rätta vägen i livet.
Det svåra att våga tar steget fullt ut.
Tomheten ska fyllas med liv och
känslor att vilja leva
livet igen.

 

En frusen själ gläds inte över
fågelsången och att solen lyser på dig eller

att det regnar ute.
Den ser inte hur de nära och
kära lider med dig.
Du är utom räckhåll fast ändå inte
för de bryr sig. Kärleken håller dig uppe.
 
En frusen själ kan känna att
tiden läker alla sår. Annars tinar
den inte upp!
Den långsamt tinade själen förstår
att man bär med sig saker i
bagaget och att man lär sig hur
man hanterar dem.
Vägen dit är lång .
Ut ur mörkret in i ljuset. Då
kommer känslan att våga leva
livet fullt ut och klara av
det bra. Det känns tryggt
Adjö frusna själ!

Välkommen du tinade själ.
Oboy, vilken underbar känsla !
Välkommen tillbaka
kära du.                                              

 

Husvagnen i Köpenhamn 21april 2005
Syrran                                        

 

Fast jag är medial är min sorg lika stor som andras vid ett dödsfall. Förlusten av en nära är och känns fruktansvärt. Det är stort, alldeles för stort att greppa om och det kändes som om jag slungades ut bland molnen och där ute vandrade jag med ostadiga och darrande ben. I min själ  fanns en stor tomhetskänsla och fastän jag kände mig bedövad och frusen gjorde det så fruktansvärt ont i mitt hjärta av alla känslor som pockade på och ville komma ut. Jag tryckte ner, stängde in och byggde upp en mur runtomkring känslorna. För jag orkade helt enkelt inte ta itu med förlusten av min bror.

 

Att ge ett tillåtelse för dessa känslor att flöda fritt, utan begränsningar var detsamma som att erkänna min brors bortgång.
 Nej! Inte ännu. Låt mig få vara i fred med min sorg! Det var vad jag önskade mig.
Jag kunde lika gärna hängt en stor skylt på mig, där jag skrivit. “Stör ej. Sorg pågår.”   

 

Vad jag vill säga till dig är: stanna inte kvar i sorgen utan fortsätt framåt. Kämpa på. Låt det få läka ut, följ med i de virvlande, omtumlande och oroliga känslorna. Var förbannad, ledsen allt det där som du behöver för och kunna förstå och acceptera det obegripliga att någon har gått över till andra sidan.. Död, finns inte längre hos dig, vid din sida.

 

Glöm inte bort dina andra, levande, nära och kära, som behöver dig så väl i livet. Liksom du behöver deras närhet, kärlek, tålamod och förståelse i ditt sorgarbete, är det precis det de vill ha av dig, i sitt sorgarbete.
Ett sorgarbete kan ta uppemot ett år och ibland längre. Döva inte dina känslor med medicin utan lev igenom dem, med dem. Jag menar inte att man ska sluta ta någon form av medicinering som man behandlas för.
Prata om dina nära och kära som gått över till andra sidan med människor som du har förtroende för. Berätta, om någon frågar, att du har sorg, att du är ledsen och därför inte mår så bra. Just nu!
Min pappa gick bort några år efter min bror. Fastän min pappa var 83år och levt länge, spelade det ingen roll. Förlusten av min ena förälder, min älskade pappa, var tuff. En grundstomme i min en barndoms trygghet försvann i ett nafs. 

 

Ett dödsfall skakar om en ordentligt ända in i märgen och det tar tid innan man återhämtar sig.
Livet blir inte detsamma som innan. Man gör en omvärdering av livet och dess innehåll.    

 

Kram Annika

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Innehåll

 

PRIVAT SITTNING

 

REGRESSION

 

TAROT/MEDIAL VÄGLEDNING

 

REIKI HEALING

Distanshealing

Andlig healing

 

AUTOMATISK SKRIFT/GESTALTTERAPI

 

PRISLISTA

 

DIKTER

Amors pilar

Fågel, vit som snö

Kärlekens ängel

Sorg, du är grym

 

SAGOR FÖR VUXNA

Bröllopsfest i universum

Varelsen

 

BERÄTTELSER UR MITT LIV

Tärnö - en ö i Blekinge skärgård

Allergihunden Rocky

Käre broder

Min bror Kai är död

Ondskans ansikte

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

copyright Annika Vikingsson Adapted by Karin Ahlquist