style="position:absolute; top:97px;

 

Ondskans ansikte

 

Jag var en glad, söt och trygg flicka ”bara” 6år gammal. En liten, liten flicka och inte visste jag vad ondska var förrän den speciella , läskiga och hemska dagen, då allt hände mig.

 

Jag kan än idag höra ekot av min röst.  Hur jag förtvivlat ropade ut min rädsla.
Snälla, du låt mig vara. Rör mig inte ditt äckel. Ta bort dina hemska händer från min kropp. Jag får ingen luft. Låt mig vara! Jag har inte varit dum mot dig. Jag är snäll och liten, bara 6år.Min mamma och pappa älskar mig och kommer snart och räddar mig. Jag är så rädd. Hjälp, mig snälla! Jag vill inte dö nu. ”Mamma var är du!  Pappa var är du! Kaj var är du! Snälla hjälp mig någon.”

 

Jag sprang och hoppade från sten till sten i lekparken och kände mig jättefin för jag hade fått amerika-kläder av min farmors syskon som bodde i  Amerika. Oh, vad jag tyckte om mina släktingar over där  -som farmor alltid sa -  som skickade klädespaket tilI henne. Glad var jag för att min farmor Blenda tyckte om mig, annars hade jag inte fått några kläder av henne. Mina andra kusiner brukade sällan få något. Just idag var jag klädd i en jättefin solklänning utan armar. Klänningen var kort och vit med små orange blommor med gröna blad. Jag var lycklig och kände mig söt.

 

Solen lyste på mig från en knallblå himmel och värmde mig med sina strålar för det var en varm sommardag. Jag längtade till Tärnö för min pappa hade lovat att vi skulle åka dit imorgon med vår båt. Vi skulle sova över i vår sommarstuga som min pappa byggt .Alldeles själv hade han forslat trävirke i vår båt från Karlshamn ut i skärgården till Tärnö och byggt en stuga till sin familj. Tomten hade han fått av sin mor och far. Det hade pappa berättat för mig .  Man kunde bara komma dit med båt. Där skulle   jag äntligen få leka med mina kusiner igen. Vad jag längtade tills imorgon!

 

Jag, lilla Annika, hade fått lov av min mamma att gå ensam till lekplatsen. Jag hade inget och göra, ingen att leka med, för mina andra lekkamrater hade åkt till stranden med sina föräldrar, där de skulle bada. Min mamma skulle tvätta och packa våra kläder inför Tärnöresan imorgon. Oboy ,vad jag kände mig stor och viktig som skulle få ha en stor lekplats för mig själv idag.

 

Lekplatsen låg bakom hyreshusen snett över gräsmattan inne bland  klippor, stenar och stora träd i skogen. Jag hade lovat mamma att inte gå för långt bort så att hon kunde se mig genom fönstret..
Gungan kallade vi barn lekplatsen för .Vi hade en lång banangunga av trä som vi kunde sitta många på samtidigt .Glenn och Dockan som var några av mina kompisar brukade stå i varsin ände av gungan och ge oss fart. Där fanns även en stor sandlåda och en gammal gungbräda och fullt av stora buskar och träd som vi brukade gömma oss i när vi lekte ’gömme’ eller ’sistan’.

 

Jag hoppar längre och längre in i skogen på de stora stenarna. Plötsligt hörs ett ljud i den tysta skogen. Jag stanna upp och stå stilla på en sten och lyssna. Fåglarna kvittrar vackert. Nej, det är inte fågelsången jag hört.
Vad är det då för hotande ljud i skogen, som stör mig i min hopplek. Åh, det är någon som smyger på mig. Nu hör jag fotstegen som knarrar på den lilla grusstigen, en trädgren bryts av .Något träffar hårt min arm. Aj, det gjorde ont. Det var en sten! Vem vill kasta en sten på mig och göra mig illa.
 
Helt plötsligt ,känns det oroligt runt omkring mig. Jag känner mig jätterädd och upptäcker att jag inte kan se vårt hyreshus .Jag får panik och tittar bakom mig. Där finns ingen.
Vad är det som känns så konstigt då.? Solen lyser och himlen är blå. Allt känns hotfullt .Jag sneglar åt bägge sidorna. Nej ingen där, heller! ”En gång till, titta en gång till”, säger en röst inom mig” och spring sen för allt vad du är värd.
Hoppa och spring nu… .Annika”.

 

Försent, för vid min ena sida står vaktmästarens son. Han är stor-18 år. Det är han som kastat stenen på mig.

 

Jag känner en kyla runtomkring och inuti mig som är hemsk .Det är min rädsla som nu  tar överhand. Mitt förnuft råder inte mer. Jag fylls av en enorm rädsla som förlamar mig Jag vill hoppa ner från stenen jag står på, det går inte. Jag är som fastfrusen, mina ben bär mig inte och jag börja skaka i hela min kropp av fruktan.

 

Han ser ond ut och har en stor sten i ena handen och en trädgren i den andra handen .Allt gå så fort. Vaktmästarens son skriker åt mig att: ”Nu ska du få”, samtidigt som han högt, höjer den hand som håller i stenen.

 

Pang! Jag ser stjärnor och sedan blir allt svart. Vaknar upp av att monstret asa mig på marken. Han håller hårt om mina handleder och drar mig, in en bra bit i lekparken. Det gör jätteont och jag försöker göra mig fri, mina armar är fastbundna vid den trädgren som han höll i den andra handen. Jag vrålar högt av smärta när jag kämpa för och komma loss. Hur jag än gör, få jag inte bort repen runt mina handleder.


Jag har blodsmak i munnen efter att ha försökt bita sönder repet. Nu försöker jag sparka med mina ben mot honom. Hjälper inte. Vad ska jag göra ! Gråter förtvivlat och är  helt hysterisk. Snoret rinner och jag är skräckslagen. Ser på honom med fasa och fräser åt honom ”Släpp mig ditt äckel”. 
Då blir han jättearg och skriker åt mig att jag ska sluta. Men min enda tanke är att komma loss. Hem till mamma. Väck. Pang. Han slå mig med en sten, en gång till, sen minns jag inget mer förrän jag vaknar upp och är fastbunden vid en stor buske, utan mina underbyxor.

 

Han står bredbent framför mig i sina blå jeans och svarta skinnjacka. Vaktmästarens son skrattar hånfullt och föraktfullt åt mig där jag ligger fastspänd vid en stor buske och utan underbyxor.
Han håller mina fina underbyxor som är nyköpta av min mamma i sin hand, viftar med dem över mitt ansikte.
Tar mina underbyxor och sätter dem på sitt mörka bryle’slickade hår som en mössa. De är rosa.
Han spottar sina äckliga spottloskor på mig, - överallt. Med ett ryck sliter han mina underbyxor från sitt huvud och tar samtidigt ett steg framåt mot mig. Böjer sig ner på knä och vrålar med full kraft rätt in i mitt öra: ”Du är ful och dina underbyxor är fula. Ha, ha…. du är ful så djävla ful ”.
Jag gråter och är så ledsen och rädd och ropar förtvivlat på min mamma! ”Var är du! Rädda mig. Pappa var är du!”. Jag ropar på min storebror Kaj  att han ska komma och ta bort mig från vaktmästarens son och ta mig hem till min mamma. Jag skriker högt och desperat efter hjälp. Mina tårar rinner längs kinderna in i min mun och ändå är min mun alldeles torr av skräck.
”Nu håller du truten” säger han och tar tag i mitt huvud, håller det hårt mellan sina bägge händer, släpper taget med sin ena hand, samtidigt som han stoppar ner den fria  handen i sin ena jeansficka och plockar upp en näsduk. Han försöker stoppa in den i min mun. Jag biter ihop allt vad jag kan, vill inte ha någon näsduk in i min mun. Men jag har inte en chans för han är alldeles för stor och stark. 

 

Han blir arg och slår mig hårt i ansiktet flera gånger tills han får in näsduken i min mun. Nu känns allt hopplöst. Ondskan har ett namn: vaktmästarens son. Jag kan inte skrika mer, försöker ändå, inget ljud hörs, bara ett tyst kvidande.
Han ser glad ut, ler med sina snipiga läppar och tittar på mig med sina ondskefulla ögon och säger: ”Nu kan du inte komma undan. Jag kan göra vad jag vill med dig, ingen kan höra dig din snorunge. Jag hatar dig. Haha, ingen vill hjälpa dig! Ingen vill, för du är ful så djävla ful med ditt blonda hår och dina blå ögon. Jag tycker inte om dig, avskyr dig. Din horunge en djävla smäll ska du få, för att alla kärringar i huset, ger dig godis .Mig ger de inget och då ska  inte du heller få något. Din horunge ingen ska eller kan älska dig efter att jag är färdig med dig. Jag ska plåga dig och ont ska det göra  på dig, djävla horunge.
Du är ett luder, din fitta.
Pang, ett knytnävsslag  fick jag på kinden. Det gör hemskt ont.
Jag tänker inget och är så rädd och förstår ingenting. Varför han vill mig illa! Jag har inte varit dum eller retat honom. Nu vill jag hem till min mamma.

 

Varför kommer det ingen och ta bort honom. Polis var är du! Ensam och övergiven. Alldeles förtvivlat rädd och sviken känner jag mig. Helt utlämnad. Vad tänker han göra med mig. Jag är så rädd! Mitt hjärta bultar nu hårt och fort.
Han drar i repen, spänner dem hårdare runt mina handleder som är bundna runt en tjock gren. Mina fotleder är också fastbundna vid en gren på busken särade. Oh, vad det gör ont ! Jag vill kräkas.
Jag hatar monstret som skriker och svär åt mig.
Jag vill bort, inte vara där fastbunden och med särade ben. Jag vill hem och dricka choklad.
Hans händer far över min kropp och han kniper mig hårt överallt. Slår på min kropp, överallt. Slagen raglade över mig.
Jag vill inte titta på honom för han ser ut som ett farligt monster och blundar allt vad jag kan.
”Öppna ögonen”, skriker han. Du ska se mig in i ögonen när jag slår dig för jag vill se hur rädd och ynklig du ser ut”. Jag öppnar mina ögon för jag vågar inget annat.

 

Mina skräckslagna ögon möter hans ögon som är kalla och elaka . Vaktmästarens son njuter av att plåga mig. Han är ett stort elakt monster. Snälla …slå mig inte mer!
Hänsynslöst fortsätter han att misshandla mig.
Jag tuppar av, vaknar åter till sans.
Någonstans  i dimmornas värld som jag vandrar mellan förstår jag att detta är fruktansvärt fel och sjukt. 
Han får inte göra så mot mig, göra mig så illa. Det gör förfärligt ont. Vad håller han på med! Hjälp mig snälla, jag vill inte mer. Orkar inte mer. Sluta .
Ondskans  monster slutar helt plötsligt slå mig .Det blir tyst. Äntligen ,över tror jag.!
Han börjar skratta. Lågt, sen högre och högre. Låter galen.
Mitt ondskefulla monster står framför  och säger till mig:
”Titta vad jag håller i min hand ser du vad det är din djävla horunge”. Som i en dimma ser jag ett tunt smalt rep.
 Vaktmästarens son säger åt mig att :”Detta är en snara och med den ska jag strypa dig långsamt. Du ska dö .Hör du det din fuling!
Innan jag ska strypa dig ska vi ha lite kul du och jag”.
Han knäpper upp sina byxor och skriker till mig att nu ska jag få smaka på hans kuk. Jag vet inte vad han menar. Vaktmästarens son har nu inga byxor på sig.
Han tar något som står rakt ut i sin hand skriker att detta är hans kuk och att nu ska jag få smaka på den. Gud vad rädd jag är.
Varför har ingen hört mina rop på hjälp .Jag förstår att han ska göra något hemskt mot mig. Han gnor sig mot mitt underliv. Då svimmar jag av ren skräck.
 Jag är bortom sans och förnuft. Men när jag vaknar igen tar han fram snaran och lägger den runt min hals. Snörper till, det känns som jag inte kan få någon luft. Jag kippar efter andan .
Gud! Var är du?
I söndagsskolan fick jag lära mig ,att om jag behövde din hjälp skulle du komma och hjälpa mig. Du kom inte, inte du heller.
Det känns som om jag försvinner långt bort, sen är jag åter tillbaka när han lättar på snaran runt min hals. Om och om igen.
Vilken tortyr han håller på med. Jag begriper i mitt omtöcknande tillstånd så liten som jag är att nu är dags att dö. Annika gör dig redo.
Lilla, jag som bara är sex år och inget ont gjort. Om detta var att dö skulle jag dö nu . Jag vill inte. Jag vill leka med Dockan, min kompis.
 
Nu…. Det känns som om jag svävar  långt bort och jag känner ingen rädsla .Bara ett stort lugn.
Inga känslor. Jag är tom, tömd klar. Livet rinner ut. Konstigt, det gör inte ont mer.
Långt, långt borta hör jag en röst som ropa.
Annika var är du! Det är min bror som letar efter mig för min mamma hade blivit orolig och skickat ut Kaj för att leta efter mig och hämta hem mig.

 

Försent! Jag svävar i luften och ser mig själv ligga fastbunden vid ett träd med särade ben och utan underbyxor. Konstigt att se sig själv uppifrån och att kunna sväva i luften och inte längre känna någon smärta. Jag har kommit hem.
 
Kaj min bror, berättade för mig att han funnit mig i gräset blå i ansiktet och om läpparna. Mitt hjärta slog svagt . Kai fick nästan inte väck snaran runt min hals . Den satt hårt. Jag var medvetslös när han bar upp mig till mamma .Min bror trodde att jag var död och var rädd, mycket rädd. Jag överlevde.

 

Min plågoande, ondskans ansikte fick ungdomsfängelse i två år. Men han fick också rätt! Tanterna i huset gav mig skulden och kallade mig för horunge och att det var mitt fel att vaktmästarens son satt i fängelse .Inget mer godis fick jag av dem.
De hällde en spann kallt vatten över mig och kallade mig vid fula ord om jag satt på en bänk utanför deras fönster.


  DU!        


Egentligen, skulle denna berättelsen inte vara med på min hemsida. Jag trodde att jag hade bearbetat och gått vidare för många år sedan, efter flera år av terapi hos en kurator. Ja, livet är förunderligt. För något år sedan inträffade en schism mellan mig och en för mig viktig person. 
Jag kallar det för att bli smärtsamt förlöst en gång till. På grund av detta fick jag med en våldsam kraft  fick jag återuppleva, mitt gamla trauma igen. Den person som utlöste det som låg latent inom mig, vet inget och ska inget veta. Samtidigt är jag glad att mitt barndomstrauma kom upp till ytan. Gammalt skräp ska upp och bearbetas. En tuff tid har det varit! Snart är det över.
 Det är därför jag skriver om det. Uteslutande för min egen skull, min egen bearbetning.
 Jag mår fortfarande dåligt av att läsa vad som hände mig, svart på vitt. Jag kommer inte undan. Jag får konfronteras med det skrivna och de känslor som kommer upp inom mig. Det är svårt att formulera sig på ett begripligt sätt så att du som läser vad jag skrivit, kan förstå vad jag menar och därmed kanske känna igen dig.

 

Den som mått dåligt i allt det här är det lilla barnet inom mig, som inte har velat försonas med det som hände för många år sedan. Barnet mitt bar på skam, förnedring och äckelkänslor.
När jag nu återupplever mitt trauma  från barndomen igen får jag en känsla av att alla som känner till schismen tar avstånd ifrån mig och talar illa om mig. Det känns som smutskastning, att inte vara värd något och att ingen kan älska eller tycka om mig.

 

För det hade ju pedofilen sagt  och tanterna i huset var elaka mot mig efteråt. Nej, de var råa.! Allt detta kom upp till ytan igen, vid denna höga ålder. Inte klokt! Men sant! Det lilla sårade barnet blev  rädd för känslor, igen. Både sina egna och andras. Det blev jobbigt. Min tillit och känsla av förtroende blev rubbat när jag åter var i denna fas.

 

Skam. Vilket ord! Det stavas S K A M inget märkvärdigt svårt ord. Men oj, att ha skam i sitt sinne. Inte skulle jag ha skam, för jag hade inget gjort. Jag var oskyldig .Jag hade ingen som helst skuld i övergreppet. Det var förövaren som var skyldig. Eller??
Jag skulle kanske inte gått till lekplatsen. Skuldkänslor, ja.  Mitt fel, nej, om jag inte gått till lekplatsen hade det hänt någon annan gång. Han hade utsett mig som sitt offer, en sexåring.
Jag var maktlös. Ja! Då är jag inte skyldig och ska inte känna skam för något som jag inte kan rå över. Vem är domare, åklagare, försvarare och offer.
Varför kan det inte vara så enkelt att med ett trollspö kunna rabbla en trollvers Sim Sala Bim nu är du fri från skam. Det är sådant som händer i sagor. Säg mig! Varför kan inte jag få önska mig sagans under. Därför att jag lever i livet i nuet. Inte i drömmarna eller sagans värld.

 

Den vuxna kvinnan. JAG fick börja sortera tankar och känslor. Jag fick ta hand om och hjälpa det lilla barnet inom mig som inte kunde förlika sig med övergreppet som hände för många år sedan. Jag fick synliggöra traumat och ta upp det till ytan och det fick lov att komma ut i den friska luften. Till slut bestämde jag mig för och gå i terapi hos två underbara gestaltterapeuter som hjälpte mig att bekräfta, mig själv försonas och gå vidare i livet.

 

Vad jag vill säga med detta är att om det så bara är en enda person som går in på min hemsida och läser det jag skrivit, spelar ingen roll för du är kanske den personen som har blivit utsatt någon gång i livet. Du är inte ensam fast du kan känna dig ensam i dina känslor, känner ett utanförskap!
Jag lämnar ut mig för att hjälpa andra med att gå vidare, framåt i livet och känna sig hela och rena. Även om man  drabbas av återfall, på vägen, som jag gjorde, vilket i slutända blev en befrielse, när jag fått ut de sista resterna, så skall man inte tappa modet!
 Klart att jag känner rädsla för att lämna ut mig. Du får tillträde till min privata sfär som jag annars månar mycket om. Om priset är värt det? Jag har vägt för och emot. Mitt beslut blev att hjälpa dig.   

      

” Med vänlig hälsning  Annika ”        

 

 

 

 

Innehåll

 

PRIVAT SITTNING

 

REGRESSION

 

TAROT/MEDIAL VÄGLEDNING

 

REIKI HEALING

Distanshealing

Andlig healing

 

AUTOMATISK SKRIFT/GESTALTTERAPI

 

PRISLISTA

 

DIKTER

Amors pilar

Fågel, vit som snö

Kärlekens ängel

Sorg, du är grym

 

SAGOR FÖR VUXNA

Bröllopsfest i universum

Varelsen

 

BERÄTTELSER UR MITT LIV

Tärnö - en ö i Blekinge skärgård

Allergihunden Rocky

Käre broder

Min bror Kai är död

Ondskans ansikte

 

 

 

 

angel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

rosranka

spring

copyright Annika Vikingsson Adapted Karin Ahlquist