HEM.hBloggmlKontakt.html

 

                 Tärnö

en ö i Blekinge skärgård.    

  

Tärnö är den största och sydligaste ön i Karlshamns skärgård, belägen 7,5 km sydost om Karlshamn och jag älskar denna ö. Min själ längtar alltid dit. Varje sommar hyr vi min farförälders stuga av min kusin som äger den nu och för mig och min man är det som balsam för själen.
 Vilken avkoppling! Tänk er, att ni bara är omgiven av hav och ni kan endast komma till ön via båt eller färja. Ön är inte stor bara en mil i omkrets och väldigt primitiv. Där finns inget avlopp inkopplat på ön så vi har ett ‘utedass‘. Allt går om viljan finns, även att sitta på ett ‘utedass‘.
Ute på ön kommer mörkret snabbt smygande och det blir väldigt mörkt på ön. Inga lampor som lyser upp vägen och stigarna ,utan man få själv ha en ficklampa med sig.


Tänk er att bara sitta och njuta av en kopp te och lyssna på havets brus, fåglarnas sång ,båtarnas tuffande och segelbåtarnas segel som majestätiskts avtecknar sig mot den blå himmeln. Att i timtal, förutom påfyllning med te och lite Qi- gong ,enbart sitta och njuta medan solens varma strålar, träffa och värme din kropp. Utan att säga ett ljud eller ord till varandra under flera timmar  enbart sitta med sin tekopp och tömma sig på tankar dag efter dag tills man känner i sin själ att nu är jag tom och i vila. De gamla och orkeslösa energierna är borta och istället börjar jag att ta in nya impulser från öns alla kraftfulla naturenergier - själarnas harmoni.


 Inga bilar, inga avgaser! Det enda som kan luktar illa ibland är tången från havet och det är inte ofta. Underbart. Nu ska jag berätta för er varför ön betyder så mycket för mig.
 Min farmor och farfar hade en stuga på ön. De var fiskare på min farfars sida ända ner på 1700-talet. Farmor och farfar gav en markbit till de söner som ville bygga en stuga. Min pappa var en av dem. Marken på den tiden var inget värt, ingen ville bo på en ö och då tala vi om 1950-talet .

 

BYGGA BO
Först byggde pappa en liten stuga på ett rum och kokvrå. Efterhand som familjen växte började den kännas för liten och pappa beslutade sig för att bygga en större stuga med två rum och kök. Han fick köpa trävirket i en affär i Karlshamn och bära virket till sin båt och köra ut till ön med sin last. Inte var det många brädor som han kunde köra ut med per tur. Alltså, som ni kan förstå, tog det tid! Dessutom byggde han stugan på sin fritid. Efter mycken möda och stort besvär för pappa, stod äntligen vår nya stuga klar. Glädjen stod högt i tak när vi flyttade in - framförallt fick vi mer plats.


Min pappa var en mycket duktig snickare och han var självlärd. Min mamma tyckte inte om båtfärderna över till Tärnö, hon mådde inte bra av att se oss barn utan flytväst, ibland i stark sjögång och mamma visste att hon var maktlös om vi hade råkat illa ut.
MINNEN… MIDSOMMAR Vi bodde längts ut på ön mot Karlshamn.
Den sidan kallades för nabben. Den andra sidan kallade för  kroken och vi barn var alltid i bråk med krokenungarna. De hade fått för sig att de var förmer än oss nabbenungar och det tolererade inte vi.
MIDSOMMARAFTON någon gång på eftermiddagen brukade pappa hämta  sitt dragspel från vår stuga och spänna på sig spelet och sedan spela upp en trudelutt. Det var signalen! Nu, äntligen var det dags att börja firandet. Pappa tog täten och började gå längs stigen ner från vårt hus, spelande på sitt dragspel, till nästa hus, med oss alla sjungande i  sitt släptåg och från varje hus vi passera, slöt manfolk upp med sina dragspel. Vi blir allt fler och fler. När man ser sig om är det som en enda lång ringlande kö full av glada, skojfriska, skönsjungande och spelande spelemän med sina familjer. Jag skulle alltid gå först tillsammans med min pappa.


 OJ, oj, oj vad jag gillade det här och så oerhört stolt jag var över min pappa som spelade och sjöng så bra och alltid var den som skulle stämma upp.


Vi kom till Bygdegården (ca 2km) som var vårt mål. Dit var alla välkomna. Alla Tärnöbo som ville och kunde komma firade sin midsommarafton med oss, även krokenbor! Den dagen var stridsyxan nerlagd mellan oss barn från nabben och kroken
 Alla hjälptes åt att klä midsommarstången och resa den upp. Spelemännen med sina dragspel stämde upp till dans kring stången. Stora som små slöt upp och bildade flera dansringar. Åh, vad vi dansade, sjöng och hade ringlekar. Ja, vi höll på tills vi nästan stupade i det gröna gräset.


 Efter dansen skulle vi äta midsommarmat som var och en hade tagit med sig. Det dukades upp inne i bygdegården. Där blev det tjo och tjim och högt i taket. Egen dryckesförtäring hade manfolket sett till och ha med sig. Ingen midsommar, utan en sup och inte blev det en utan flera.
Efter mat och dryck skulle en utedansbana byggas upp och smyckas med björk och vilda blommor. Efter att utedansbanan blivit klar var det åter dags för spelemännen att med sina dragspel spela upp till kvällens dans. Livat värre kunde det bli. Vi barn älskade midsommar!

 

FISKFÖRSÄLJNING på ön.
Jag och två av mina kusiner fick ibland gå och sälja sill till de öbo som inte fiskade själva. Några turister fanns på ön, men de var lätträknade. Vi var inte gamla, fem eller sex år, när vi började sälja fisk på ön. Det kändes mer som en lek än allvar för oss barn.
 Farmor tog en besman, satte den på ett kilo, räknade sillarna och sa “Tolv sillar lägger ni i och om de gnäller, lägg i två extra och 1.50 kronor kilot få de betala” “NI kan lägga ner pengarna i den ask som ni få med er“.


 Oboy ,vad vi kände oss stora och viktiga när vi gick runt i stugorna och sa: “Nyfångad sill från Blenda och Hugo”. Folk tyckte alltid vi var så duktiga som kunde väga upp ett kilo och det tyckte vi också att vi var. De skulle bara veta! Mina kusiner och jag sålde fisk under skoj och mycket fniss och ännu mer när vi vägde upp sillen. Klart vi fick dricks. Vi levererade ju nyfångad sill direkt till deras dörr. Min farmor visste på ett hum hur många kilo vi hade i skottkärran och efter vår redovisning till henne gav hon oss lite  pengar för vår hjälp.

 

FISKTORGET…..KULT
Farmor stod alltid på lördagarna och sålde fisk på fisktorget i Karlshamn i regn,  blåst och kyla. Året runt stod mina farföräldrar troget på fisktorget. De blev till slut kultfigurer i sin egen stad. Att sälja fisk på torget som dom gjorde var ju en del av deras levebröd. De var fiskare och bodde på ön tills vintern gjorde sitt intrång under riktiga vargavintrar med mycket snö och kyla frös hela Östersjön till is. Min pappa och jag brukade köra spark eller cykla till Tärnö på vintern, över isen. Vi mötte då folk som pimplade torsk längs isen på vår väg mot Tärnö.


Annars körde de in till Vägga och sålde den fisk som  fångades i veckan. Förutom ålen vi la i havet i trälådor med hål i och som kallades för ålasump. Faktiskt gällde det också piggvar, flundra och rödspätta. Det är vad jag kommer ihåg!

 

RENSA PIGGVAR
En gång kom det några turister som ville köpa piggvar av farfar när jag var nere vid bryggan. Min farfar hämtade en stor och tjock piggvar från en av sumplådorna i sjön. Han la piggvaren på en flat sten och gick sedan in i sin fiskebod och hämtade en kniv. Han tittade på mig visade och pekade med sina händer att han ville att jag skulle rensa och filea fisken.


 Mitt hjärta tog ett skutt av både rädsla och stolthet över att min farfar trodde att jag skulle klara det. Han skrattade samtidigt som han frågade mig med sina händer och då kunde jag se att snuset var svart runt hans tänder åtta år och ja, jag fixade det. Det levde jag länge på.


DÖV
 Farfar var nästan döv efter en öroninflammation i unga år. På den tiden hade de inte råd och tid med pjosk och lite ont i öronen dör ingen av, men döv blev farfar. Fast han var cool och hade jag en enorm respekt för honom. Det var lilla mig, mina kusiner skickade fram när vi skulle fråga om lov att få låna hans ena eka. De hade fått för sig att om jag frågade fick vi alltid lov. Inte vet jag!


ÖNS ENDA KARAMELLHUS
När vi barn kände oss godissugna och intjänat lite pengar begav vi oss till ett speciellt hus på kroken. Öns enda karamellhus med fyra sorters hårda karameller att välja emellan. Tanten sålde de hårda karameller i en strut. Hon förvarade karamellerna i glasburkar på den lilla disken precis vid ingången i den lilla hallen. Hon var väldigt noga med vikten, inte en karamell extra, inte! Struten vägdes på en gammal våg med vikter. Vad vi njöt när vi sög på de hårda karamellerna. Om vi bet sönder dem, varade de inte länge och det var inget kul.
Fast vi fick akta oss för krokenungarna så vi inte fick pryl av dem. Vi klarade oss för det mesta.


HAVSODJURET
 Vi barn fick, som ni förstått, låna farfars tungrodda eka ibland och då rodde vi ut till havs, utan flytvästar medan våra föräldrar stod med kikare på land och höll utkik efter oss. Vi visste att vi skulle sitta ner i båten, annars kunde den kantra  och om båten kantrade skulle vi sjunka till havsbotten. Det hade vi fått oss itutat från det vi började gå och springa.
Vi barn var dessutom livrädda för det svarta havsodjuret som var jättefarligt och stort. Det skulle man akta sig för. Ingen fara om vi badade vid bryggan. Konstigt tyckte vi! Men vi hade ju sett det svarta odjuret.
Farfar och våra pappor hade hängt upp Havsodjuret på pålarna  nere vid slätten där de hängde upp sina garn för att plocka dem på fisk efterhand som  nattens och dagens fiskerier var avklarade. Garnhänge kallades det för.
Havsodjuret var svart och otäckt ,stor som en katt . Fy attan ,tyckte vi barn där vi stod och studerade detta odjur medan våra föräldrar berättade de mest hårresande historier om detta djur och dessutom var det en unge av storleken att döma. Den hade attackerat farfar som lyckats döda den och undkomma den. Vi barn gick på det.


FARMOR öns synska kvinna.
 Farmor brukade spänna upp fiskegarn mellan husväggarna på huset de bodde i och där stod hon många timmar om dagen och rensade nät. Alltid lika väl -klädd i en blå tjock och lång bomullskjol som gick ända ner till hennes vader, tjocka bruna strumpor och svarta trätofflor. Till dessa typiska fiskakläder, bar hon vackra sidenblusar med en fin brosch till. Ibland bar hon en tunn stickad väst ovanpå sin sidenblus. Sitt långa ,vackra hår som gick ända ner till baken, blev till en svinarygg med ett tunt hårnät om.  Alltid lika elegant var farmor och jag beundrade hennes skönhet. Dessutom var farmor smal och lång 1.75cm och kunde bära upp sin grannlåt.. Farmor var öns synska kvinna och många öbo var rädda för farmors utsagor. Hon kom från en gammal banksläkt på Listerlandet. Någon gång frågade farmor om jag ville hjälpa henne att rensa näten. Det ville jag ,tyckte det var roligt och var mycket noga ,annars fick man börja om från början under farmors överinseende, och det var alls inte kul!


FARFAR…….FISKEBODEN
Min farfar hade en liten bod nere vid bryggan där båtarna låg förtöjda. Där fanns alltid något garn och laga. Han hade en fiskebåt, den stora tungrodda ekan och en lättare eka. I denna lilla fiskebod brukade min farfar sitta och laga fiskenäten. Det gick fort. Han gick upp tidigt på natten för och ta upp sillanäten. Kom sen hem till stugan på morgonkvisten och fick äggröra och stekt fläsk med grovbröd av farmor. Han brukade dricka starkt svart kaffe, hällde ut lite kaffe på fatet och sörplade i sig det. Ingen fick äta förrän farfar ätit sig mätt. Farfar var huvudet kortare än farmor och han gick alltid omkring i sina blå fiskarkläder och i sin hatt.


POSTBÅT             
Jag brukade leka postbåt med Christer, Ronnie, min kusin Ingrid och några till. Vi hade en liten nätt eka som vi satte segel på eller rodde med.
Egentligen var det en väldigt enkel lek. Någon är brevbäraren som ska komma med post. Den som är brevbärare få ro. Vi andra är post, och får själva bestämma var vi vill bli ilandsatta.
När det blev min tur bestämde jag mig för att de skulle ro mig ut till havs till en   stor klippa som låg c:a tvåhundra meter ut från bryggan. Alltså, de släppte av sitt paket på denna klippan mig. De började ro in till bryggan för och hämta upp de andra paketen och på vägen tillbaka ska de hämta upp mig. Så hade vi bestämt!
Det var en mycket varm sommardag och solen sken och stod högt på himmelen. Jag hade inte suttit länge alls på min klippa och filofiserat. Förrän jag helt plötsligt märkte att regnet öste ner.
 Usch, tänkte jag och signalerade med handen och hojtade. “Hämta upp mig nu -oväder på gång”.
 Nu började det blåsa upp ordentligt. Jag kunde höra en åskknall och att det blixtrade. De fegisarna la till vi bryggan och sprang in i Christers hus som ligger 15m från bryggan.
Jag är lämnad ute till havs medan ovädret brakade runt mig. Vågorna sköljde över mig och jag var dyngsur och förbannad. Inte kunde jag simma i detta upprörda hav. Insåg att det är bäst att stanna kvar på denna klippan tills ovädret gett med sig.
Vilket skådespel -mäktigt. Önskade bara att det skulle ta slut, för jag var livrädd och hoppades att blixten inte skulle slå ner på mig där jag satt på min klippa.
Ovädret gick över. Det regna inte mer. Havet blev stilla. Framförallt åskade och blixtrade det inte mer.  Jag klarade det utan att få panik och nu var jag inte rädd längre.
 Nu kunde jag se brevbäraren med sin post gå ut från huset, ner på bryggan, hoppa i båten och lägga ut. De rodde ut mot mitt håll. Kan det vara sant! Javisst, de rodde ut till mig där jag satt på min klippa.
Aha, fjäsk! Brevbäraren med sin post sträckte ut sina händer och vill hjälpa mig i båten ,har väl aldrig hänt förut. Sina dåliga samvete får de ha för sig själva tänkte jag och slog undan deras hjälpande händer. För är man en pojkflicka klarar man sig i alla väder. Kaxig. Ja. Otroligt! Nu var jag i båten sur och arg liknade jag nog mest en ettrig argbigga. Började råskälla på dem alla om vilka sjysta kompisar de var som lämnade mig i sticket på en klippa , ute till havs, utan en chans att ta mig in till land i detta oväder.


FEGISARNA…????
De hade blivit jätterädda för man fick absolut inte vara ute på sjön när det blixtrade och åskade och det var ju jag som ville ut till den där klippan och då fick jag skylla mig själv. Förresten kunde inte de hjälpa att ovädret kom så snabbt. Hade jag inte sett hur de stod och vinkade till mig från huset.
Som om det skulle räcka, då var de dummare än jag trodde och de är mina kompisar.
HÄMDEN
Jag klättrade upp i ett träd uppe i skogen lite ovanför vår egen stuga inne bland snår, buskar och lite nässlor. Där, ja, just i det höga trädet hade de byggt en stor koja. Väl inne i deras koja undrade jag för mig själv. Vågar och vill jag verkligen riva denna koja som tagit dem flera veckor att bygga. Jag funderade länge och tänkte på hur det var när jag satt på klippan i det hemska ovädret och   så bestämde jag mig helt sanslöst för att riva ner den.
Det tog tid för de hade spikat med många spikar. Bräda efter bräda åkte ner på marken och till slut fanns inget kvar av kojan i trädet. Jag började få lite ont i magen och dåligt samvete.
När jag nästa dag hörde dem säga till varandra att de ville sticka upp till kojan och de, vände sig mot mig ,som satt i gräset och kelade med en liten söt kattunge och frågade: “ska du med Annika“, då blev jag skraj och stack raka vägen hem utan och svara. 
Deras högljudda och arga skrik när de fick syn på brädhögen vid trädet och när de begrep att de inte längre hade en koja i sitt träd gå inte för hackor. Klart, att de förstod att det var jag. Det var lätt att räkna ut bara ett visst antal kompisar visste vad kojan låg. Alla som visste detta, var där, utom lilla jag.


Så kan det gå om man inte tänker längre än näsan räcker..
Jag erkände och fick mycket stryk av dem. Ont, gjorde det. Men i efterhand tyckte jag att det var värt allt stryk jag fick och förresten fick jag in några bra slag på dem också. Blodiga näsor , spruckna läppar och rivsår från mig det bjöd jag gratis på. Inte kunde de tala om att jag tvålat till dem, försmädligt jag var ju bara en liten tjej. Jag skvallrade inte på dem heller.


SLUTORD
Nu ska jag sluta att berätta om gamla minnen.. Jag har många fler på lager, bara så ni vet. Nostalgi, visst det osar hett om det ordet.
Vad jag vill förtälja med allt detta är att vi alla har någon plats eller några personer som betytt väldigt mycket för oss här i livet på ett positivt vis. Om man i sitt sinne, kan plocka fram den platsen, händelsen, eller personen när saker och ting i livet i vår vardag bli för svåra och meditera omkring detta blir allt lättare. Att få lov att stanna en stund i sitt inre, i de positiva och lustfyllda minnena och de alldeles egna känslorna kan innebära ett positivt och starkt välbefinnande, som en meditation som både du och jag behöver för och kunna koppla av, ibland i vardagen.


Tärnö är själens balsam för mig. Här kommer lite bilder från ön som Mia, min dotter fotade, när hon hälsade på oss en varm sommardag.

 

1

Mina farföräldras hus

 

2

Utsikt från huset. Slätten där farfar hade sitt garnhänge- röda lilla huset (farfars fiskebod)

Ön som skymtar heter Skallön(farmor och farfar ägde en tredjedel av ön)

 

3

Gästhamnen där både färjan Vindskär från Karlshamn och båten Arholma från Matvik

lägger till.Det kostar 100kr per båtplat per natt om du vill komma med egen båt.

Vid en av bryggor är det gratis att lägga till utan avgift för kortare tid.ILaxboden kan

man handlar livsmedel, konfektyr och glass. De har fullständigarättigheter och grillmat.

Vid vissa tillfällen finns hemmagjord sillmacka. Vissa helger under sommaren är det

visafton och dans på bryggan.

 

4

Min fasters mans garnhänge

 

5

Mina förfäders brunn från 1700talet och ett riktmärke för var deras ägor började.

Den kallas för Abrahamns brunn

 

6

Gamla mjölkhuset. Lämnade en tom hink i första fönstret. Fönster nr 2 Hämtade färsk

och nymjölkad komjölk

 

7

Fyren högsta punkten på ön

 

8

En brygga  

 

1

Vänster sida om gästhamnen.Där brukar små barn badar.

 

51

Vy från husets brygga. Ön heter Skallö.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Innehåll

 

PRIVAT SITTNING

 

REGRESSION

 

TAROT/MEDIAL VÄGLEDNING

 

REIKI HEALING

Distanshealing

Andlig healing

 

AUTOMATISK SKRIFT/GESTALTTERAPI

 

PRISLISTA

 

DIKTER

Amors pilar

Fågel, vit som snö

Kärlekens ängel

Sorg, du är grym

 

SAGOR FÖR VUXNA

Bröllopsfest i universum

Varelsen

 

BERÄTTELSER UR MITT LIV

Tärnö - en ö i Blekinge skärgård

Allergihunden Rocky

Käre broder

Min bror Kai är död

Ondskans ansikte

 

 

 

 

angel

 

 

 

 

 

 

 

hjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhjhj
springcopyright Annika Vikingsson * adabted by Karin Ahlquist *